Tanker om Studio3, mina familj och livet.

Vaknar som vanligt tidigt. Ligger och funderar ett tag när gör mina Sensing rörelser i goa sängvärmen. Rör kroppen i vågor, armar i spiraler, vrider huvudet sakta åt höger och vänster. Lite ruskande och gnuggande. Sträcker på mig och gäspar stort. Så skönt att vakan upp till dessa mjuka, fina och kroppsvänliga rörelser. 

Njuter av morgonkaffet, tänt ljus och tystnaden. Lite porlande hörs från fontänen. Tänker igenom gårdagen som bjöd på en heldag med utbildning i Studio 3 andan. Kollegan och jag höll i en dag med uppdatering av kunskaper för de som gick en tredagars utbildning för flera år sedan. Det är så roligt tycker jag, att kunna erbjuda mina kunskaper till andra. Vi hade fina diskussionsgrupper och praktiska övningar. Dagen startade, som vi alltid gör, med frukost och en föreläsning. 

Denna lediga helg blir det en resa till Stockholm med äldsta barnbarnet. Han fick av oss i födelsedagspresent en Viking inspirerad musikal och hotell övernattning. Ska bli så spännande. Ni ska få läsa om det lite senare. 

Dagen är ledig. Blir besök hos vännen och lilla "fialotta" som flyttat till ny lägenhet. Tänker mig även att påbörja min artikel till Lidköpings tidningen om Elin och suicid. Den 26 oktober har det gått ett år sedan hon lämnade mig och oss kvar här på jorden. Det går inte en dag utan att jag tänker och längtar efter henne. Första halvåret gjorde det så jäkla ont att det var svårt att andas. Då behövdes det mycket stöd från omgivningen. Yoga, Sensing, Mindfulnes och meditation var nödvändigt för överlevnaden. Människor som lät mig vara som jag var, det var också nödvändigt. Så känslig, tålde så lite av andras åsikter och det som sades högt. Allt gjorde så ont, så ont. Tack och lov hade jag människor runt mig, familj, vänner och kollegor som lät mig vara men fanns där. Många gånger fick jag höra "du får prata, jag finns här" och det var vad jag behövde få höra. Inte för att jag pratade så mycket, men för att jag behövde få känna att det var ok. OK att jag var så känslig, trött och glömsk som jag var då. 

Nu är jag fortfarande känslig och glömsk. Men inte alls lika starkt. Ibland kan jag till och med nämna att Elin inte finns  hos mig längre utan att det känns som bröstet skall sprängas. Det liksom glider förbi, smärtan, och så kan jag komma vidare. Jag kommer att berätta mer om mitt sorgearbete och insikter i andra blogg inlägg. Så häng kvar, jag är övertygad om att om du behöver stöd och hjälp för att komma vidare i din sorg, då kan du  hitta bitar från mig som kan hjälpa dig.

Nu ska jag rulla ut min rosa yoga matta och njuta av lite Yin Yoga och Sensing yoga en stund i lugn och ro. Sen vaknar Zelda (min hund) och maken Björn och den tysta, lugna tillvaron i mig själv, byts mot samtal med maken, hundpromenad och pipleksak. Härligt, härligt med min älskade minifamilj.